En gång så kom jag på att jag kanske (om jag någonsin får tid för det) skulle översätta hela serien på svenska... utdrag ur en text som utspelar sig i framtiden:

Furste Liamos av Darghessa var nära ett sammanbrott. Detta var ett dåligt skämt! Jäklar! Han var tvungen att hitta en lösning och detta om möjligt meddetsamma. Tungt andandes lutade han sig mot väggen på bakrummet dit han nyss hade flydd. Han vred på sin dödskallesring och väntade på kungens svar.

Lyckligtvis så var dennes ring inställd på mottagning. Kungen stod framför den stora kulan av bergkristall vars bländande ljus strålade bakom honom. Bilden på honom strömmade ut ur dödskallesringen så att det såg ut som om en ande befann sig framför fursten. En ganska surmulen ande.

„Fatta dig kort. Jag har bråttom.“

„Visst.“ Furste Liamos bugade sig. Hans läppar formade ord, men orden ville inte riktigt ut, de kvävdes på vägen, tillsammans med hans andning, som på något vis inte fungerade som vanligt heller. Det enda, som han till slut knappt fick fram, var namnet:

„Silvrin.“

Kung Wukur ryckte till.

„Silvrin? Har du hört av honom?“

Liamos skrattade hes.

„Jag önskar det vore bara det… Uh... Han är här. Hos mig.“

Wukur var klarvaken med en gång.

„Hos dig? Hur menar du, hos dig? Han dyker väl inte upp i Darghessa, så där, i all offentlighet, eller hur?“

„Just det“, viskade Liamos. „Han kom inklampande mitt i ett möte som jag höll med mina rådgivare i palatset, och han sa...” Han harklade sig. ”Alltså… han säger… Jag ska meddela er att han ger sig i Era händer. Precis som han lovade.“

Kung Wukur stod med öppen mun. Det blev dödstyst.

„Vadå!“ flämtade han. „Det betyder… den där kanaljen håller ett sådant helt absurda löfte?!“

„Kontrollera i bergkristallen, om ni inte tror mig.“

Som ett eko  skymtades nu bilden på Silvrin av Aravenna på den mer än manshöga spöklika bergkristallen, som furste Liamos såg bakom kungen, och som kungen också iakttog själv just nu. Hans ögon smalnade.

„Vilken dummskalle! Ha! Haha!“ Han klappade händerna. „Hähähöhöhö!“

Hans röst skiftade upp till en getabocks frekvens. Sedan gallskrek han genom hela kristallhallen:

„Jag fick honom! Jag fick Silvrin! Nu dödar vi honom, äntligen!!! Kom hit allihopa och titta på det här!“

Hans röst skapade ett förvridet eko, som blev tillbakakastad tre gånger från kraterhallen där kungen befann sig, och som fick gåshuden att pirra på den darghessanska furstens rygg.

„Vad ska jag göra med honom då?“, frågade furste Liamos hektiskt. „Ska jag förvara honom i mitt allra säkraste fängelse, så länge tills ni hämtar honom?“

„Hur så?!“ dånade kungen. „Attans! Nej! Vi får för fan inte tillåta att denna djävul flyr undan en gång till! Döda honom! Nu! Med en gång! Jag vill se hans lik!“

Det var precis det som Liamos redan hade fruktad.

„Stormäktiga konung“, började han och drog huvudet tillbaka, för säkerhets skull. „Det är inte so enkelt att ha ihjäl honom, för folk har redan sett honom. De är istånd och stormar palatsen… Hör ni?“

Utifrån hördes en mängd av röster. För att få kungen begripa vad folk skrek därute skyndade sig fursten till fönstret och öppnade.

„Sil – vrin, Sil – vrin, Sil – vrin!“, skanderade en massa upprörda röster. Det lät som om hela darghessanska befolkningen vore därute och skrek struparna hesa.

„Var är problemet? Döda honom utomhus, om folk vill se det!“

„Hjälp“, gnällde Liamos, „Det går inte, de är galna… jag kan inte krossa honom själv, det skulle kunna kosta mig huvudet!“

„Struntprat!“, väste kungen. „Det var ingen som krävde att du skulle göra det själv. Det viktiga är bara att han dör och detta idag. Hitta någon som grejar det åt dig! Utlysa en duell!“

Furstens ansikte lyste upp.

„En duell! Det är en bra idé.“

„Sådär ja!“ Kungen upprättade ett bestialiskt flin. „Då är vi överens, det var på tiden. Utlysa duellen nu på direkten.“

Emellertid så började dock darghessanen tvivla igen.

„Men den där partisanföraren är ju oövervinnelig“, anmärkte han, alltmer osäker. „Han har faktiskt redan kört dueller här. Han är alltför bra, han slår vem som helst på nolltid, det vet ni själv… alla vet om det! Vilken av alla mina män ska våga att utmana honom?“

„Är du efterbliven! Den som du befallar det!“

Liamos vred skägget i sina fingrar, ytterst förläget.

„Silvrin skulle vinna mot vilken av mina krigare som helst. Vilket ljus skulle det kasta på min armé, skulle han meja ner min största kämpe i all offentlighet? – Och vad ska jag göra om han vinner?“

 „Du är inte bara efterbliven, du är hjärndöd! Du hetsar lika många kämpen på honom som det behövs. Skulle det visa sig att grejen blir pinsam, då låter du skjuta på honom bakifrån så att det inte syns. Silvrin måste dö, spelar ingen roll hur du fixar det! Låt inte detta misslyckas, för då hamnar du i helvetet själv!“